Att fara på ungdomsmöten i Eskilstuna var något jag uppskattade mycket under min uppväxt. Tidigt i tonåren åkte jag och 2 syskon på en möteshelg på pingstkyrkan där. Talaren sa att om man ville att någon skulle be för en i syfte att få tungotalet(ett språk som man talar med viljekraft och som bara Gud förstår om han inte ger en uttydning) så kunde man komma fram om man ville. Jag kämpar dock med människofruktan, vilket jag även gjorde under den delen av mitt liv, så jag önskade inför Gud att talaren skulle komma till mig i bänken istället. Det var mycket folk i kyrkan...ändå kom talaren fram till mig....bara det var en enorm uppmuntran för mig! Talaren bad mig att härma hans bön och när han sedan började tala sitt eget tungotal så skulle jag, om jag upplevde att Gud la ord i min mun, uttala det ordet/de orden. Så jag bad efter talaren och när han gick över till att tala i tungor så flöt andra "ord" fram ur min mun. Varpå talaren sa "Det där är inte mina ord...det är dina" och så gick han vidare och bad för andra. Den kvällen somnade jag med ett stort leende på mina läppar. Jag var såå glad! Det var natten då jag för första gången talade i tungor. Efter den upplevelsen så har mitt tungotal utvecklats...från bara några ord till hela meningar. Och att tala i tungor står det i Bibeln att det bygger upp ens inre människa(I Korinterbrevet 14:1-5). Utan dramatik gav Gud mig tungotalet och jag var då i 14 års åldern...

Jag döpte mig när jag var 12 år,efter ett halvårs väntan. Men det var ändå en period i tonåren som jag var väldigt tvivlande kring huruvida jag räknades som ett barn till Gud eller inte. I stort sett varje gång jag var iväg någonstans på ungdomsmöten och det var inbjudan att räcka upp handen ifall man ville bli en kristen, så räckte jag upp handen. Det var som att jag aldrig var riktigt säker på om Gud hade sett min hand...om han hade förstått mitt viljebeslut att tro på Honom. Kanske tvivlade jag också på mig själv att jag verkligen hade menat det jag med min hand visade. Var jag inte tvungen att känna mer, uttrycka mer, visa mer att jag verkligen ville detta..? Så jag fortsatte att räcka upp handen när det inbjöds till att ta emot Jesus. Fram tills en dag när jag i ett möte upplevde att en stark kärleksfull förvissning/förmaning tog plats inom mig "Elsa, det räcker nu...du är mitt barn!". Och efter den stunden så kunde jag känna en vila och ett lugn i att Gud hade hört mig. Att jag var Hans barn!

När jag var liten var jag väldigt rädd för mörkret. Ofta när min lillasyster och jag gick hem från bussen när det hunnit bli mörkt på vintereftermiddagarna så turades vi om att leda varandra hem så att den andre av oss fick blunda och slippa se "eventuella faror". Jag hade också en sån där grej som lyste när man stoppade den i vägguttaget. "Pluto" fick tjäna länge just i det syftet att ge ifrån sig ett litet ljus om nätterna när jag skulle sova. Det tog många år innan jag hittade lugnet i att somna i mitt eget rum om kvällarna. Karin, en vän till familjen, hade spelat in sagor på band som vi ofta lyssnade på om kvällarna...men trots detta försök att få mig att sova så infann sig inte lugnet. Jag fick ofta sova på en madrass inne hos mamma...och detta höll i sig långt mycket längre än vad som anses som normalt idag...

Min rädsla för mörkret var något som jag såg som ett stort problem för mig och jag bad Gud om hjälp med detta. Jag ville inte att rädslan för mörkret skulle ha ett grepp om mig. Jag ville att Gud skulle ta bort mörkrädslan. Tiden gick och jag var kanske runt 10 år när jag en natt såg en ljusgestalt stå i mitt rum och från den natten så var min rädsla för mörkret borta. Det var som att Gud visade mig att jag har en skyddsängel som alltid kommer finnas med mig och beskydda mig. Att Jesus alltid kommer sörja för mig. Att oavsett vad så lämnar han mig aldrig. Från den natten så upplevde jag hur ett lugn och en trygghet tog plats i mig. Jag var inte längre rädd!

Detta var, vad jag kan minnas, min första upplevelse med min pappa i himlen.