Jag döpte mig när jag var 12 år,efter ett halvårs väntan. Men det var ändå en period i tonåren som jag var väldigt tvivlande kring huruvida jag räknades som ett barn till Gud eller inte. I stort sett varje gång jag var iväg någonstans på ungdomsmöten och det var inbjudan att räcka upp handen ifall man ville bli en kristen, så räckte jag upp handen. Det var som att jag aldrig var riktigt säker på om Gud hade sett min hand...om han hade förstått mitt viljebeslut att tro på Honom. Kanske tvivlade jag också på mig själv att jag verkligen hade menat det jag med min hand visade. Var jag inte tvungen att känna mer, uttrycka mer, visa mer att jag verkligen ville detta..? Så jag fortsatte att räcka upp handen när det inbjöds till att ta emot Jesus. Fram tills en dag när jag i ett möte upplevde att en stark kärleksfull förvissning/förmaning tog plats inom mig "Elsa, det räcker nu...du är mitt barn!". Och efter den stunden så kunde jag känna en vila och ett lugn i att Gud hade hört mig. Att jag var Hans barn!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att fara på ungdomsmöten i Eskilstuna var något jag uppskattade mycket under min uppväxt. Tidigt i tonåren åkte jag och 2 syskon på en möteshelg på pingstkyrkan där. Talaren sa att om man ville att någon skulle be för en i syfte att få tungotalet(ett...

När jag var liten var jag väldigt rädd för mörkret. Ofta när min lillasyster och jag gick hem från bussen när det hunnit bli mörkt på vintereftermiddagarna så turades vi om att leda varandra hem så att den andre av oss fick blunda och slippa se "even...