När jag var liten var jag väldigt rädd för mörkret. Ofta när min lillasyster och jag gick hem från bussen när det hunnit bli mörkt på vintereftermiddagarna så turades vi om att leda varandra hem så att den andre av oss fick blunda och slippa se "eventuella faror". Jag hade också en sån där grej som lyste när man stoppade den i vägguttaget. "Pluto" fick tjäna länge just i det syftet att ge ifrån sig ett litet ljus om nätterna när jag skulle sova. Det tog många år innan jag hittade lugnet i att somna i mitt eget rum om kvällarna. Karin, en vän till familjen, hade spelat in sagor på band som vi ofta lyssnade på om kvällarna...men trots detta försök att få mig att sova så infann sig inte lugnet. Jag fick ofta sova på en madrass inne hos mamma...och detta höll i sig långt mycket längre än vad som anses som normalt idag...

Min rädsla för mörkret var något som jag såg som ett stort problem för mig och jag bad Gud om hjälp med detta. Jag ville inte att rädslan för mörkret skulle ha ett grepp om mig. Jag ville att Gud skulle ta bort mörkrädslan. Tiden gick och jag var kanske runt 10 år när jag en natt såg en ljusgestalt stå i mitt rum och från den natten så var min rädsla för mörkret borta. Det var som att Gud visade mig att jag har en skyddsängel som alltid kommer finnas med mig och beskydda mig. Att Jesus alltid kommer sörja för mig. Att oavsett vad så lämnar han mig aldrig. Från den natten så upplevde jag hur ett lugn och en trygghet tog plats i mig. Jag var inte längre rädd!

Detta var, vad jag kan minnas, min första upplevelse med min pappa i himlen.